Kön var viktigare än rang i 1600-talets adelsbegravningar

30 September 2019

Kopparstick med motiv från Karl X Gustavs begravningståg den 4 november 1660, graverat av Jean Le Pautre efter teckning av Erk Dahlberg.

Sättet en person begravdes på berättar mycket om vilken status personen hade som levande. I en ny avhandling om adelsbegravningar visar Alexander Engström att 1600-talsadelns status och exklusivitet var beroende av flera hierarkiers samverkan. Faktorer som ålder, civilstånd, merit och rang spelade in, men framför allt fick männen mer storslagna begravningar än kvinnorna.

1600-talets adel var präglad av ståndssamhällets fundamentala ojämlikheter, men den sociala ordningen var mer komplex än en fråga om hög- och lågadel. För att visa på hur dessa hierarkier samverkade i skapandet av status och åtskillnad har Alexander Engström använt sig av tidens begravningskultur. Begravningar är en passande lins för att studera olika hierarkier då alla i ståndssamhället någon gång erfor det. Då det var något som många beskådade var det viktigt att styra tolkningsutrymmet så att den döde presenterades i enlighet med familjens och ståndets statusuppfattningar.

Att man var adel och ägde ett frälsebrev eller hade stora förmögenheter innebar inte att man tilläts vilken pompa och ståt som helst vid begravningar. Begravningens omfattning bestämdes av den dödes kön, ålder, civilstånd, merit och rang. Män fick överlag de mest omfattande begravningarna med huvudbanér, anvapen, fanor, soldater, kavallerister och begravningssaluter.

Män fick mer omfattande begravning

Alexander Engström visar utifrån ett stort och varierat material att den könade ordningen överlag resulterade i att en ung ogift friherre som varit riksråd eller officer ofta fick en mer omfattande begravning än en rik änkegrevinna av gammal ätt. På samma sätt innebar denna ordning att det spenderades mer pengar på det manliga familjeöverhuvudets begravning än när kvinnor eller barn skulle begravas.

Detta betyder dock inte att skillnad inte gjordes mellan män. I takt med att allt fler adlades under 1600-talet blev merit ett värdefullt verktyg för att skapa påtagliga skillnader mellan män i begravningskulturen, till en sådan grad att anhöriga till gamla grevar och nyadlade herrar ordnade merittitlarna före adelstitlarna i personalier, huvudbaner och på gravminnen. Merit var dock ett attribut som var koncentrerat till män. Kvinnors status, oavsett om de var gifta eller ogifta, skapades istället genom att de sattes i relation till en make eller fader, något som aldrig förekom för vuxna män. Kön var därför på många sätt överordnat adelsrang i skapandet av status och åtskillnad i begravningskulturen.

Avhandlingens resultat skiljer sig från tidigare forskning, som överlag har fokuserat på män ur aristokratin, och har sett adelsståndet som en hierarki av hög- och lågadel. Genom att belysa begravningspraktiker för adliga barn, kvinnor och män visar avhandlingen tydligt hur flera hierarkier samverkade för att skapa status och åtskillnad samt att adeln var tvungen att skapa åtskillnad mot ståndets egna medlemmar med samma eftertryck som mot andra sociala grupper.

Lång procession till Axel Oxenstierna begravning

Vid rikskanslern och greven Axel Oxenstiernas begravning 18 mars 1655 startade likprocessionen från S:t Jacobs kyrka på Norrmalm, där rikskanslerns lik stått i bisättning sedan 1 september 1654. Processionen tågade från bisättningskyrkan och färdades genom Drottning Kristinas kröningstriumfbåge vid det som idag är Gustaf Adolfs torg, vidare via Norrbro och Storkyrkobrinken till Storkyrkan vid Slottet där begravningsceremonierna skulle ske.

Processionen beledsagades av en skvadron kavalleri, 213 man från det kungliga gardet och nio kompanier med Södermanländskt och Uppländskt infanteri. Riksrådsmedlemmar bar kistan, vilken var omgärdad av fanor, huvudbanér och anvapen. Före rikskanslerns kista red en kyrassryttare vars rustning, kjortel och ridutrustning var förgylld och försilvrad. Till begravningssaluten där även artilleri dundrade på förbrukades 413 kg krut, vilket torde svept in Stockholm i en tjock och fränt luktande krutdimma medan klockorna från stadens alla kyrkor dånade.

Kvinnor fick färre klockringningar

Axel Oxenstiernas begravning var en dyr affär som minst kostade 22 443 daler kopparmynt, varav 14 349 daler kopparmynt hade lånats från olika håll för att möjliggöra begravningspompan. Detta var en stor summa för begravningar även i sin egen tid, vilket motsvarade 1 496 oxar eller 16 031 tunga dagsverken.

I kontrast till denna pompa fick kvinnor och barn ingen beledsagning med väpnade styrkor, fanor, kyrassryttare, huvudbanér, anor eller begravningssalut. Överlag fick de även färre klockringningar än män. När Christina von Scheiding begravdes i Ringarum i Östergötland 1656 var så få av adeln närvarande att en adlig dagboksförfattare lätt syrligt anmärkte på det låga deltagandet. När ett litet spädbarn till Daniel Plaan begravdes 1673 gjordes det på kvällen och utan procession.

 

Publikation

Avhandlingen Olikhetens praktiker. Adlig begravningskultur i Sverige c:a 1630-1680 försvarades den 27 september 2019. Läs mer om avhandlingen och ladda ner den.